Han hade aldrig riktigt vetat vad han skulle göra när Karin var olycklig. Att de dessutom inte längre var ett par (och att han var osäker på vad de faktiskt var... vänner?) gjorde att han inte riktigt visste vad som var korrekt i sammanhanget. Så han bara stod där och försökte komma på vad han skulle säga. Hon var, tydligt, ett vrak. Hon hade magrat. Rejält. Ögonen låg djupare. Själva hålorna markerades av de mörka ringarna under ögonen. Och just kontrasten mellan den bleka huden och de mörka ringarna gjordes ännu större av det här ljuset. Överallt på golvet låg tomma RedBull och Monster-burkar. Han såg flera tomma förpackningar med koffeintabletter. Och när hon till sist vände blicken mot honom var rörelsen ryckig. - Jittrig? - Va? - Skakig? Av koffeinet. - Jag... jag vet inte... Hennes röst var knappt mer än en viskning. Han ville gå fram till henne. Lyfta upp henne. Trösta henne. Men förutom att det kändes som att hon skulle kunna gå sönder a
More
Support this project and others with 1-click micro-donations
