Han kom ihåg vad hans storasyster hade sagt när hon hämtat honom på fritids som barn. De där mörka eftermiddagarna, då ljuset bara kom från de glesa gatlamporna. När de var tvugna att gå över kyrkogården - det var innan den var upplyst - för att komma hem. Hon hade sagt "Det finns ingenting i mörkret som inte finns där i ljuset." Hon hade haft fel. Just nu, precis när han mindes, visste han med hela sin varelse att hon hade haft fel. Han önskade innerligt att hon inte hade haft det, att han egentligen skulle kunna blinka och att varelsen framför honom skulle förvandlas till en översnöad parkbänk eller en skylt om att vägen inte röjdes vintertid. Som när han varit barn. Men hans fantasi räckte inte till för att förvandla det som stod framför honom till något ofarligt. Han kunde inte förmå sig att förneka vad det var han såg, klart och tydligt. Det här gick helt enkelt inte att bortförklara.
More
Support this project and others with 1-click micro-donations
